Skall man bila i Amerika ,bör man inte försumma att först och främst besöka något av de stora bensinbolagen, där man kostnadsfritt får upplysningar av alla slag. Standard, Shell, Gulf, Conoco, m. fl. firmor ger ut alldeles utmärkta små bilkartor, som man får gratis antingen på bensinstationer eller dessas särskilda resetjänster.
Om man slår upp en av dessa kartor, läggerman snart märkte till hur det amerikanska vägsystemet är organiserat. Alla horisontellt löpande vägar har jämna nummer medan de som går från norr till söder eller vice versa är försedda med udda siffror. Exempel härpå är nr 1, som går från Kanadas gräns till Key West i Florida och den kända 66:an, som löper från Chicago till Los Angeles. Ungefär hälften av vägarna är under statens kontroll och resten sköter de olika provinserna om. Huvudvägarna är markerade med en sköld, där det med tydliga siffror står vägens nummer, och före varje vägkorsning finns en skylt med ordet korsning samt nummer på den väg som korsar.
Mittstrecket får inte överskridas
Efter att ha klarat körkortsproven i New York startade jag färden över amerikanska kontinenten med Florida som första mål. Jag valde huvudväg nr 1, som har en mycket bra sträcka mellan New York och Philadelphia. Om en amerikanare talar ome nsnabb väg, så menar han en som man kan köra om obehindrat på. För att kunna kröa om på de starkt trafikerade amerikanska vägarna bör dessa helst ha två eller felra körbanor på var sida om mittstrecket. Mittstrecket består av en enkel eller dubbel vit linje och är obligatoriskt i de flesta stater. På sina håll har man numera övergått till gula linjer, då dessa är lättare att observera nattetid. Det är alltid förbjudet att korsa två parallella linjer och dessa finner man oftast i kurvor eller på backkrön. När det är två eller fler körbanor i samma riktning, är de inre endast till för omkörning. I praktiken användes emmelertid vid stark trafik samtliga körbanor på en gång. Efter en tids körning på amerikanska vägar inser man snart detta linjesystems fördelar, och det vore på tiden att det infördes i Sverige också.
Stanna aldrig på körbana
Redan på ett tidigt stadium lärde jag mig hur förkastligt det är att i händelse av uppehåll parkera på körbanan, som man ofta gör i Sverige. Dels bannlyser alla amerikanska trafiklagar ett sådant förfarande och dessutom utsätter man sig själv för oerhörda risker. En amerikansk bilist tar för givet att ingenting stillastående är i hans väg, och därför håller han hög fart. Skulle man få punktering måste man omedelbart flytta bilen från vägen, och på de flesta amerikanska vägar finns också en särskild parkeringskörbana. Skulle det ej gå att köra bilen åt sidan, måste man medelst flaggor och nattetid med marschaller varna den ankommande trafiken. Trots alla försiktighetsåtgärder händer det olyckor, och det är inget ovanligt att tio bilar eller fler invecklas i en och samma krock.
Jag fann vägarna i sydstaterna ganska illa åtgångna och detta har sin förklaring dels i att allt vägreparationsarbete legat nere under kriget, dels i att den tyngre buss- och lastbilstrafiken går mycket illa åt vägbeläggningen. I södern är vägarna genomgående dragna över sank mark, och vägbanan tål inte de påfrestningar som de enorma Greyhoundbussarna och 20-tons trailerlastbilarna utsätter den för.
P-tidsmätare
Ett nytt försök att lösa parkerings-problemet har man helt nyligen gjort genom att införa parkeringsmätare i så gott som alla städer. Endast de största städerna, såsom New York och Chicago ställer sig fortfarande tvivlande inför deras effektivitet. Dessa mätare är placerade på en billängds avstånd mellan varandra utefter trottoarerna. I toppen finns en myntöppning, där man stoppar in exempelvis en cent, varpå mätaren visar att man har 12 minuter på sig för parkeringen. När parkeringstiden går ut, slår en röd skiva upp, så att polisen med lätthet kan kontrollera om någon står på övertid. Detta system resulterar i en rättvis kontroll och fördelning av parkeringstiden och har hittills givit mycket gott resultat i alla staterna. Om vi införde denna anordning på Kungsgatan i Stockholm, är jag säker på att all ”kontorsparkering” skulle försvinna och personer med kortare ärenden skulle komma till att parkera på ett mycket bättre sätt.
Absolut förkörsrätt
Ju längre jag färdades på de amerikanska vägarna desto bättre bevis fick jag dagligen på hur förnämligt det amerikanska förkörsrättssystemet är ordnat. Vid varje biväg som leder upp till eller korsar en huvudled finns ett stopptecken, en åttkantig gul skylt där med tydliga bokstäver står ordet STOP. Detta, innebär att man vid färd upp mot hu-vudvägen ovillkorligen måste stanna bilen och lägga in ettan, oberoende av om trafikanter nalkas eller ej. Straffen för uraktlåtande av denna bestämmelse är hårda och den åtlydes hundraprocentigt. Vidare uppstår det aldrig samma nervo-sitet som när man färdas på en svensk huvudled, där man visserligen har förkörsrätten, men icke är fritagen från ansvar om korsande trafik, som icke har förkörsrätt, skulle köra på en. Ett dylikt lagrum gör mer ont än gott. I Texas möts man av ett helt nytt landskap med spikraka vägar på 10 mil eller mera. Vägbeläggningen är också mycket bättre, men fartbegränsningen sträng, 60 milel i timmen får man färdas på dagen och 55 på natten. Liksom i de övriga staterna blir man bötfälld en dollar för varje mile/tim. man över-skrider fartgränsen. Poliserna i Texas, Arizona och New Mexico är emellertid ganska fåtaliga, men när man kommer ut till Kalifornien har man en känsla av att de är på jakt efter en överallt.
Med kokande motor i Döda Dalen
På väg till västkusten passerade jag genom ett mycket intressant distrikt i’ östra Kalifornien, kallat Döda Dalen. Det är ett stort landområde som ligget under havets nivå, inklämt mellan två, bergskedjor, där det under somrarna rå-der mycket stark hetta. I själva verket är den den varmaste platsen i Amerika och sätter ofta en bilist på hårda prov. Vägarna i dalen är inte asfalterade i vanlig bemärkelse utan inbakade med ett mycket grovt grus för att de ej skall smälta. Att köra ned i dalens botten är ingen svårighet, men däremot är det oerhört påfrestande för såväl bil som förare att ta sig upp för den 6 000 fot höga stigningen ur dalen. Jag hade till råga på allt oturen att få vinden i ryggen, så att det inte blev någon ordentlig kylning framifrån på motorn. Bilen kokade ungefär var 1 000 fot, men som väl var hade jag vattensäck med mig i reserv, och när den tog slut, fanns det hjälptankar utefter vägen att fylla från. Bästa sättet att undvika kokning är ju att växla ned i tid samt undvika att stanna. Passerar termometern 212 får man stanna i alla fall, men gör då klokt i att låta motorn spinna ett tag efteråt så att överkokningarna inte blir så våldsamma. Stryper man däremot gasen omedelbart, uppstår som bekant en efteröverhettning som gör att vattnet sprutar över hela motorn. Efter att motorn svalnat ordentligt kan man så fylla på nytt vatten. Temperaturer som i Döda Dalen träffar man naturligtvis inte på så ofta, men skulle någon vilja göra färden igenom Döda Dalen, bör han först förvissa sig om att kylsystemet befinner sig i pe fekt kondition.
Kalifornien fann jag ur trafiksynpunkt så intressant att jag vill behandla det i en separat artikel.
Lämna ett svar