”Småländska” har rätt i att skolflickornas lyxbegär är ett sorgligt missförhållande, osm bottnar i föräldrarnas slapphet mot flickorna i 14-15-årsåldern. Frågan rä således inte bara en klädfråga utan en uppfostringsfråga. Ty antag, att en mamam, som tagit intryck av ”Småländskas” inlägg, alldeles vill lägga om taktik. Dottern vill ha t.ex. en vårhatt, fastän den gamla är riktigt snygg. Mamman säger nej, men lita på att flickan förr eller senare får sin hatt, ty hon är van att få vad hon vill.
Om mamman inte lyckas bli en auktoritet under de gångna 14 åren, så blir hon det inte på ett eller två år! Därför kan man inte vänta sig, att den nuvarande föräldragenerationen skall kunna uträtta något mot
eländet. Men nästa generation kanske lyckas. Jag menar, att när den fåfänga och bortskämda flickan kommer ut i livet, så får hon så många törnar, att hon börjar reflektera, om mammas metod egentligen var så bra. Man kan vara söker på att hennes barn bli fostrade på annat sätt.
Och skulle hennes tös våga tjuta om en ny vårhatt blir det säkert smäll. Ja, jag är övertygad om att risbastun snart står inför sin renässans. Då har den typ av mammor dött ut som älskar att kalla sig ”kamrat” med sin dotter men faktiskt ingenting annat är än en piga åt unga fröken.
Studentska
Lämna ett svar