Dröm eller verklighet, en sida ur Tusen och en Natt eller det moderna resandets högsta fullkomning! Man startar en fredag från Tjililitans aerodrom utanför Batavia och nästföljande söndag lämnar man sin bekväma flygfåtölj i Amsterdams världsberömda aerodrom Schiphol. Tio korta dagar i stället för fem veckors seglats på gungande hav!
Och medan båtpassagerarens upplevelser nödtvunget kretsa kring däcktennis och bridgebord, samlar flygresenären intryck från femton olika länder under halvannan vecka. Att det inte är någon stormakt utan det lilla Holland, som trafikerar jordens längsta reguljära flyglinje, är ytterligare ägnat att kräva honnör för KLM, Koninklijke Luchtvaart Maatschappijs insats i världstrafiken. Denna förbindelseled mellan moderlandet och de indiska kolonierna utgör i dag snabbaste kommunikation mellan Europa och Österns avlägsna trakter, vilka i den mån som de icke direkt beröras av den holländska traden via Bangkok genom anslutning till franska Air Orients linje till Indokina dra nytta av den nya expressrouten. Det ligger i sakens natur att KLM vid upprättande av den 15,000 långa fiygrouten i första hand velat tillgodose posttrafiken och att passagerarflyget fått komma i andra hand. KLM är ingen välgörenhetsinrättning och en postsäck på 100 kilo renderar tre gånger så mycket i portoavgifter som en passagerare med sina femton kilo friviktsbagage, för att inte tala om att postsäcken ligger där den ligger under hela resan och varken ropar på mat eller dryck! För närvarande, då holländska Javalinjen regelbundet trafikerar sträckan Amsterdam—Batavia en gång i veckan, är emellertid posttillgången icke större än att där alltid finnes plats för högst fyra passagerare.
För den, som i likhet med undertecknad månad efter månad i damm och värme skakat omkring på de indiska järnvägarna, blir det en underbar njutning att få installera sig i Fokkerplanets funkisfåtölj. Och så en sak till av vikt för en hemvändande och därför självfallet trött Orientfarare: från det ögonblick då man ger sig KLM i våld avbördar man alla bekymmer för sitt timliga välbefinnande. Piloten och hans hjälpredor sörja för mat och dryck, ordna med logis om kvällarna, se till att bagaget kommer upp på rummet, sköta om väckning och bil till flygplatsen, betala alla räkningar i ständigt växlande exotiska valutor, ordna med passkontroll och läkarvisitation, där lagen så föreskriver, kort sagt man blir ett assurerat kolli, som morgon och kväll varsamt plockas in och ut ur monoplanet. Dessemellan får man sköta sig själv, ty under färden är besättningen strängt upptagen, Det bör
i detta sammanhang särskilt framhållas att ”Flygande holländaren”, som KLM skämtsamt kallas ute i världen, är ensam om att för en sträcka på 30,000 km (sträckan Amsterdam—Batavia och retur) använda en och samma maskin och besättning.
Låt mig nu få inbjuda er till en snabbflykt från Nederländska Indien och hem. Det började bli varmt i tropikerna och jag hade bråttom. Vad var då naturligare än att ta fågelvägen med alla de tjusiga mellanstationerna. En världsresa inom loppet av halvannan vecka!
”Håll er beredd i morgon bitti klockan fem”, säger flygchefen i Batavia, och på slaget fem står en bil utanför Hôtel des Indes. Vägen till flygfältet sjuder av liv, torgfolkets sedvanliga morgonrusning till stan. Ute på Tjililitan skimra trenne Fokkerplan i den uppgående solens första strålar; det största av dem, KLM’s F XII, är startklart för Europafärden. Nu sättes motorerna igång, tag plats! Bomull i öronen! Farväl Java! Några hundra meter rusa vi fram på flygfältet och så lämna vi jorden, ’kretsa i ungdomligt övermod
över Hötel des Indes lummiga park och sätta kurs på Sumatra. Palembang, på 480 km:s avstånd från Batavia, är första stationen. Redan ha vi lämnat Java bakom oss, havet under oss är översållat med diminutiva segel, fiskeflottan ute i vällovligt värv. Plötsligt går ridån ner, en dimvägg skymmer det solglänsande landskapet
under oss. Nu först ser jag mig kring i lufthotellet och upptäcker ännu en passagerare, som jag på måfå uppskattar till engelsman, :omkring femtio år, inbiten ungkarl och original. När molnbankarna under oss luckrats upp, befinna vi oss redan långt inne över Sumatras täta djungel. Aeroplanets lilla skugga svävar lätt på trädtopparna, vi flyga på en höjd av 800 meter med en genom
medvind ökad hastighet av 200 km, i timmen. Nästa landningsplats, där vi skola tillbringa natten, är läget på Sumatras ostkust. Klockan 11.45 flyga vi över ekvatorn och stirra förgäves ut över Sumatras urskogar efter ett synligt tecken på var vi befinna oss. Snart tar urskogen slut, tobaks- och gummiplantager träda i dess ställe. Regnbyar komma och gå, maskinen rullar betänkligt.
Vi stiga upp mot högre rymder, så högt att vi lämna regnmolnen långt under oss och kunna titta på deras andra, gladare sida, badande i troviskt solsken, Klockan tre äro vi freamme i Medan, och därmed är första flygdagens värv fullbordat. Jag använder timmarna före mörkrets inbrott till en utfärd bland Battakbyarna i bergen kring Sumatras berömda luftkurort Brastaghi, dit internationella fantasier trott sig kunna spåra Ivar Kreuger efter skottet i Paris. En härlig plats för vem det vara månde! Och pittoreskare infödingshus torde man få leta efter. Endast damerna, de gifta Battakfruarna, med sina besynnerliga tunga huvudbonader och ända till käken avfilade framtänder tedde sig mindre frestande, upptagna som de voro att plocka varandras löss. Redan i arla morgonstund stego vi åter mot svalare rym-
der. Från Sumatra sattes kurs på Alor Star, norr om Singapore, i Malajstaterna. Här tyckes befolkningen synnerligen flygintresserad, några nyfikna malajungar hade till och med
utverkat tillstånd att få bese det inre av F XII Piloten höll en liten föreläsning om maskineri och karosseri, och talade bl. a. om att enbart bensinen för varje flygtimme kostar omkring 60 holländska gulden.
Att flyga över malajiska halvön är något av det vackraste man kan tasig för. Härlig tropisk vegetation, vajande palmer, pittoreska byar och ett turkosblått hav vid kusterna. Redan närma vi oss Bangkok, Siams ståtliga huvudstad, med gyllene tempel och idylliska kanaler, Österns Venedig. Om inte på annat, så nog märker man på fältens militäriska rätlinighet och den absoluta frånvaron av landsvägar att man kommit över gränsen till Siam. En självsvåldig
järnvägsminister, till på köpet kunglig prins, har utdömt vägarna såsom olämpliga i konkurrens med hans skötebarn, tågen, och i en så absolutistisk monarki ’som Siam får folket finna sig i att bli berövat sin självklara rätt att färdas på landsvägar. För luftresenären, som intresserad tittar ned på ett land utan vägar, ger Siam åtskilligt att tänka på Passformaliteterna äro, trots att vi endast stanna en halv timme för tankning, värre an i alla andra länder. Bolsjevikskräck viska de sakkunniga! Glada i hågen
fortsätta vi norrut, till Birmas Sym-
(ej färdig, fylls på bättre senare)
Lämna ett svar